Tuesday 10 December 2013
konstpodden del 3 - varför denna kärlek till sextiotalet?
I den tredje delen av konstpodden försöker vi reda ut vad det kan finnas för bakomliggande orsaker till att moderna museet är så förtjusta i att ställa ut popkonst och så pratar vi om sådan som kanske är bortglömt.
Monday 9 December 2013
Referenser till poddavsnitt 3, Varför älskar vi 60-talet?
Vi pratar ju om 60-talet, varför älskar vi det? Varför hatar vi det? och vad är det som vi glömt bort?
Vi pratar inte bara om sextiotalet såklart, vi tipsar om böcker, några filmer och en hel del konstverk. Här kommer några av dem så ni kan hänga med i svängarna! Läs, titta, lyssna och njut!
Vi pratar inte bara om sextiotalet såklart, vi tipsar om böcker, några filmer och en hel del konstverk. Här kommer några av dem så ni kan hänga med i svängarna! Läs, titta, lyssna och njut!
Sunday 1 December 2013
skolutflykt.
I lördags var det klassutflykt med fotografiklassen. Vi träffades på i mitten av Tate Britan för att titta deras samlingar och spana efter fotografier. Det är nämligen så, om jag förstod det rätt, att för ungefär två år sedan så bestämdes det att Tate skulle inkludera och lyfta fram fotografi som en konstform och ganska nyligen blev den nya kronologiska hängningen färdig och fin. Så istället för tematiskt uppbyggda rum, som det var innan, är det nu (mer eller mindre) indelat i årtionden.
Det fanns små avstickare från kronologin. Den som fick mitt hjärta att slå ka-boom ka-boom allra mest var ett rum som låg i anknytning till 1890-talet. Rummet och verket Women and work. Det handlade om industriarbete i England på 1970-talet. De tre konstnärerna Mararet Harrison, Kay Hund och Mary Kelly hade under några år samlat in information, observerat och gjort en sociologisk studie av arbetet på en metallfabrik. Detta presenterades sakligt med dokument, fotografier av arbetande händer och filmer på det reperativa i arbetet. Först såg det sådär lagom spännande ut, tills en började läsa. På en vägg fanns inramade texter som berättade några olika arbetares vardagar arbetaren vardag. Mycket sterilt nedknackat på skrivmaskin stod det klockslag och vad de gjorde. Den första beskrivningen som jag läste vaknade, de drack te, de gick till jobbet och tittade på tv innan de somnade. Den andra följde samma mönster, han gjorde till och med te till sin fru på morgonen. Den tredje vaknade, väckte barnen, gjorde frukost till barnen, gick till jobbet, kom hem, tvättade och mellan kvart i fyra och klockan fyra kände hon sig trött och tog en liten tupplur. Sen fortsatte det. Mat och jobb och barn och mat och jobb och barn.
Det var kalt. Det var fint på det där sparsmakade och opersonligt rena sättet. Maskinskrivet fakta som gjorde det så tydligt att allting är så himla orättvist och feminism så himla, himla viktigt.
Det fanns små avstickare från kronologin. Den som fick mitt hjärta att slå ka-boom ka-boom allra mest var ett rum som låg i anknytning till 1890-talet. Rummet och verket Women and work. Det handlade om industriarbete i England på 1970-talet. De tre konstnärerna Mararet Harrison, Kay Hund och Mary Kelly hade under några år samlat in information, observerat och gjort en sociologisk studie av arbetet på en metallfabrik. Detta presenterades sakligt med dokument, fotografier av arbetande händer och filmer på det reperativa i arbetet. Först såg det sådär lagom spännande ut, tills en började läsa. På en vägg fanns inramade texter som berättade några olika arbetares vardagar arbetaren vardag. Mycket sterilt nedknackat på skrivmaskin stod det klockslag och vad de gjorde. Den första beskrivningen som jag läste vaknade, de drack te, de gick till jobbet och tittade på tv innan de somnade. Den andra följde samma mönster, han gjorde till och med te till sin fru på morgonen. Den tredje vaknade, väckte barnen, gjorde frukost till barnen, gick till jobbet, kom hem, tvättade och mellan kvart i fyra och klockan fyra kände hon sig trött och tog en liten tupplur. Sen fortsatte det. Mat och jobb och barn och mat och jobb och barn.
Det var kalt. Det var fint på det där sparsmakade och opersonligt rena sättet. Maskinskrivet fakta som gjorde det så tydligt att allting är så himla orättvist och feminism så himla, himla viktigt.
Vi vandrade vidare och hamnade i ett rum med enbart fotografier, de allra flesta signerade Chris Shaw.
Ibland känner jag mig dum. Ibland känns det som om jag lever för mycket med böcker för att vara helt uppdaterad och att jag kanske, som en säger, är helt efter. Alla medelålders britter i min klass vet alltid precis vem alla är, de kan alla namn och alla årtal. Hur som helst, jag har i alla fall aldrig hört talas om den här mannen men det det var mörkt, kontrastrikt och grovkorningt.
Ibland känner jag mig dum. Ibland känns det som om jag lever för mycket med böcker för att vara helt uppdaterad och att jag kanske, som en säger, är helt efter. Alla medelålders britter i min klass vet alltid precis vem alla är, de kan alla namn och alla årtal. Hur som helst, jag har i alla fall aldrig hört talas om den här mannen men det det var mörkt, kontrastrikt och grovkorningt.
Kanske allra mest kittlande var fotoserien Life as a Night Porter, för där fanns det lite smutsiga människor med i bilderna och jag ska inte sticka under stol att jag gillar den estetiken. Men de här bilderna kom utan den där tvetydligheten i magen som lätt kan komma med smutsigt dokumentärfotografi. När pirret av gillande har lagt sig och en börjar fundera på vem det är på bilden, hur deras relation var och om det är en liten representation av exploatering som en står och tittar förundrat på. Visserligen fanns det endel smuts och onykterhet i fotoserien, och lite naket på det där sensationslustiga sättet.( Förresten, är inte mannen på den här bilden ganska lik Olof Palme?)
Men det var ingen tillsmutsad underklass som visades upp. Snarare så bekräftade det fantasin om hur det kan vara på ett hotell mitt i natten och ett objektifierande av ”folk på semester”.
Men det var ingen tillsmutsad underklass som visades upp. Snarare så bekräftade det fantasin om hur det kan vara på ett hotell mitt i natten och ett objektifierande av ”folk på semester”.
De två andra bilderna ingår i serien Weeds of the Vallasey och är hämtade här.
Subscribe to:
Posts (Atom)