Jag tänkte att vi skulle titta nämare på ett verk som vid första anblicken inte ser sådär jättespektakulärt ut, nämligen det här verket av Victor Burgin
Burgin har satt ihop en bild (som han köpt av en bildbyrå) och text, tryckt upp ganska många exemplar (wikipedia säger 1000, någon annan säger 500) och affischerat gatorna i Newcastle med den. Vi har sett det förut, hela mitt kvarter är fullt av liknande street artverk och den passerade ganska obemärkt förbi när jag först såg den. Tills jag började tänka på att det här var i England 1976 och ganska briljant.
Alltså vi måste tänka på att det här var innan det blev ganska lätt att kombinera text och bild i en dator och sen printa ut en hög med papper. Det här var när du mer eller mindre var tvungen att klippa och klistra ihop det och gå till ett tryckeri.
Det första steget av briljans är förstås hur han använder sig av dubbelbetydelsen av ordet possession som både sneglar åt det sexuella och det ekonomiska ägandet. När frågan läses tillsammans med bilden blir den omedelbara tolkningen att läsa in hur han (den normativa mannen, lite lätt gömd bakom henne som ger en referens för alla män att projicera sig själva på, tänka att han där - det skulle kunna vara jag) innehar henne. På långt håll ser det ut som en reklamaffisch som är så intetsägande att den skulle kunna sälja nästan vad som helst.
Sen bara BAM! Statistik och wham! bam! Världen är orättvis! Och nu kommer mannen tillbaka in i tolkningen, för det är ju folk som den där mannen på bilden som innehar de ekonomiska övertaget också.
Och sedan längst ner, lite för otydligt för att se på den här bilden som jag sparat ner från internet, så finns en liten fotnot till statistiken. De kommer från The Economist, vilket är en ganska säker källa när det kommer till sådan statistik.
Saken är bara den att uppgiften är tagen från en tidning som kom ut 1966. När Burgin gör det här är de de siffrorna tio år gamla.
Här kan en ju göra ett antagande att det mest troligt fanns lite mer aktuell statistik att få tag på, men att det faktiskt inte har förändrats så himla mycket på tio år (vilket är ungefär vad han påpekar med att använda tio år gammal statistik).
Det andra lagret av briljans är den totala bristen för materialet och utställningsrummet.
För det är pappersaffischer som är behandlade helt utan respekt för ”ooh, sin egen materialitet” och de försöker inte vara autonoma. Det är papper, någon är trasig och en annan är bortriven. De är uppklistrade på gatorna och inte inramade i en vit kub.*
Så hurra för lite äldre street art och inte alls vill vara med i någon modernistisk konsttradition.
Oh, om en vill läsa lite mer så kan ni leta rätt på boken Between, däri finns det lite intervjuer med folk som såg det här 1976. De är ganska roliga att läsa (även om alla ”äldre män” har helt knäppa tolkningar av vad Burgin försöker påpeka.)
Eller så kan ni ju kolla in hans Thinking Photography. Det är en klassiker, som min pappa brukar säga.
*tydligen var den en utställning här i London för något år sedan där en av affischerna fanns inramad. Men det såg i ärlighetens namn ganska sorgligt ut.
