Den här texten har jag burit runt på väldigt länge. Det är säkert i två, tre år som jag har tänkt att det här borde skrivas och det var i somras som det här gick från att vara en vanlig liten irritation till någonting större (och det behövdes ett jullov för att äntligen skriva ner det).
Jag jobbade på museum. Om dagarna var jag en blandning mellan käck tjej i kassan och museivärd som vaktar så att ingen rör verken, i mitt fall kläder av det lite mer spektakulära slaget. Några timmar varje dag stod jag i hörn, lutade mig mot väggen och kollade på folk.
En eftermiddag precis i början av sommaren följde jag efter en man genom hela utställningen. Han hade en stor, riktigt ordentlig kamera med långt objektiv och väst. Han ställde sig framför ett verk, böjde sig framåt och läste lite på skylten, riktade kameran pressade ner avtryckaren. Klart.
Gick vidare till nästa verk som fångade deras intresse. Riktade kameran, tryckte på knappen. Klart. Gick vidare till nästa. Han arbetade sig igenom hela utställningen lika metodiskt. Rum för rum gick han igenom, ett fotografi och sen var han on to the next one, on to the next one.
Jag hade svårt att se meningen med det hela. Vad skulle han med alla bilderna till? Vem skulle han visa dem för? Vem ville se dem?
Och det är inte som om den här mannen var ensam i sitt slag. Mer eller mindre alla tog fram kameran när de kom in i det första utställningsrummet. Och då menar jag alla som i ättegamla tanter, mindre gamla tanter, pappor, mammor, skolbarn, vanliga barn, jättesmå barn och folket som är min egen ålder. Alla.
Jag gör det också. Min telefon är fylld av bilder tagna med tanken på att ”det här kommer bli en bra instagram-bild” och på min dator finns det en hel mapp av bilder på mig själv när jag syns i spegelreflektionerna på några olika konstverk, jag har säkert använt dem som profilbilder på facebook bara för att någon ska få se att jag var där, att jag såg det. Att jag till och med såg mig själv i det. Men förutom det, vad ska jag med dem till? De finns bara där på minneskortet och jag tittar ärligt talat ganska sällan på dem. När jag väl gör det så irriterar de mig en smula, för det blänker i glaset, hela fotografiet är gulaktigt av innomhusbelysningen och kvaliteten lämnar övrigt att önska.
I vissa avseenden kan det ju fotografi fungera som en synliggörare för det som är osynligt för ögat. Det brukar stämma in på saker som till exempel rör sig väldigt snabbt (som hästar i galopp) eller saker som är väldigt långt bort (som planeter eller undervattensdjur). Jag skulle nog våga påstå att konst på museum i de allra flesta fall inte tillhör de sakerna som blir mer synliggjorda av en kamera. Inte heller blir den bättre av att ses som ett fotografi på en liten skärm.
Tiden att titta är kanske det enda som skulle kunna vara till fotografiets fördel i det här fallet. Att en kan ta hem en bild av verket, sitta i sin soffa och begrunda det. Då kanske det blir synligare. Men, om en redan har tagit sig tiden att gå till ett museum - varför hinns det inte med att stanna några minuter framför verket då?
En annan dag i somras satt jag i kassan, sålde biljetter och läste DN. Fredrik Strage skrev
en krönika om artister som har tröttnat på att se, och ses, av mobilkameror under konserter. Här antar jag att jag och min klagan intar samma roll som artisterna. Lite tjurigt klagande och frågande varför förevigar folk någonting som de ändå inte riktigt såg eller upplevde i verkligheten när de hade chansen?
Men det handlar tydligen inte om dokumenterandet. Nej, det handlar om att kunna förhålla sig till upplevelsen utan att gå sönder. Strage avslutar med att berätta att ”fans som betraktar sina idoler genom en skärm påminner om tillbedjare som inte anser sig värdiga att rikta blicken direkt mot Gud. De får popstjärnorna att lysa ännu starkare” och jag tror att det kanske kan ligga någonting i det. Kanske inte att rikta blicken mot Gud, men att vara så obekväm med att vara en nu-måste-jag-uppleva-det-här-situationen att vi inte vet hur en ska hantera det. Hur upplever en någonting så djupt och innerligt som möjligt när en samtidigt känner sig lite bortkommen?
En sätter upp en liten distans mellan sig och det fina och värdefulla. En liten kamera.
Och då blir upplevelsen inte bara en stund att vara i, den får lite tydligare mål och mening också. Susan Sontag vidrör också i ämnet essän ”Plato's Cave” (första essän i
On Photography) där hon gör det här fantastiska statement:et
Recently, photography has become almost as widely practised an amusement as sex and dancing - which means that, like every mass art form, photography is not practised by most people as an art. It is mainly an social rite, a defence against anxiety, and a tool of power.
Och hon fortsätter essän med att skriva om turistfotografi och hur fotograferande kan göra det lättare att möta någonting som är okänt och lite läskigt. Det blir en distans, och det gör upplevelsen och varandet till ett uppdrag där någonting kan bli åstadkommet, vilket tydligen kan vara skönt för folk med hög och hetsig arbetsmoral. Kanske gäller samma sak på musem. Det är svårt att bara se på saker utan att veta vad en ska ha det till. Socker för själen i all sin storslagenhet, men sen då?
Då kanske det är lättare att låtsas att det finns ett uppdrag bakom det. Och sen så kan det ju alltid passa bra in i den livshistoria som vi försöker berätta om oss själva på internet.
Det kan hända att det är så det ligger till, tänkte jag när jag stod i ett mörkt hörn. Egentligen ville jag skrika: MEN DU SER JU INTE! DU TITTAR JU INTE! OCH DU KOMMER INTE ATT SE NÅGONTING NÄR DU SITTER HEMMA FRAMFÖR DIN SKÄRM HELLER!
Men det gjorde jag såklart inte.
Så jag skriver det här istället.
Tack för utrymmet och uppmärksamheten.
