perform feminism

Hallå! Jag glömde ju bort att tipsa om bodytracks-hemsidan när vi pratade om performancekonst! Tidslinje och småfakta och bilder! Allt på samma gång!

Avsnitt 6 - Om Performance

I det här avsnittet avhandlar vi performancekonst! Vi pratar om kroppar, konst och makt. Vad är ett performance egentligen och vad gör det med oss?
Plus att vi har den första gästpoddaren med oss - Nathalie Czarnecki.

Referenser till avsnitt 6 - Om Performancekonst

Det namndroppas ganska flitigt i det här avsnittet och här kommer ett försök till en lista över vilka verk som vi pratar om. Vi hamnar i en diskussion angående Marina Abramović och Ulays Imponderabilia från 1977 och återskapandet av det verket som fanns att se/uppleva under retrospektivutställningen på MoMA The Artist is Present.

Lite förbigående nämner vi verken:

• Marina Abramović och Ulay: Two Lovers: Walk on the Great Wall också.

• Sophie Calle: Suite Venitienne
  
•  Vito Acconci: Following Piece

Boktipsen:

• Rosalee Goldbergs Performance - Live art since 1960's
• Chris Shilling The Body in Culture, Technology and Society
• Tracey Warr The Artist's Body

Och slutligen Nina Canell som ställer ut på Camden Art Centre. 

Inspelning

I nästa avsnitt har vi en gäst på plats, Nathalie Czarnecki som läser Art and Philosophy på Central Saint Martins med ett intresse för kroppen och förkroppsligandet av konsten. Det var helt fantastiskt att ha en gäst, så podden blir lite längre än vanligt och lite mer åsiktsfylld, vi hoppas att ni gillar det!

Här är lite bilder från inspelningstillfället, vi skriver så mycket här i bloggen så det kanske är kul att se hur vi ser ut för en gång skull och inte bara höra våra ljuvliga röster! Här är vi i alla fall, Denise ser smart och taggad ut på inspelning av performance-konstpodden, Sofia dricker kaffe innan och peppar för debatten om vad performance konst är och inte är.

En sak är säker; Ni vill inte missa detta avsnitt där vi hamnar i oenighet om ämnet, bråkar lite för att till sist kanske enas och mötas på mitten, vem vet?! Ni får lyssna på tisdag och avgöra själva!

Vår gäst Nathalie Czarnecki med ett av tipsen i kommande podd, The Artist's Body av Tracey Warr, en utmärkt bok om man vill veta mer om performance eller andra konstformer där kroppen används som uttryck!






Fridens Liljor och lyssna på tisdag, det kommer bli spännande, vi lovar! Ha en trevlig helg nu alla podd-lyssnare!

Konst och marknad, samt ett fredagstips

Nu tänkte jag uppdatera er om hur det var på konstmässan förra veckan. Det var spännande och jag vill dela med mig av lite tankar och reflektioner om denna värld som gjordes under det "Talk" jag var på.

Denna panel bestod av: Iain Robertson -  Head of Art Business, Sotheby's, Melanie Gerlis -  Art Market editor of the Art Newspaper och Jamie Anderson - Director, Waterhouse & Dodd.

För mig väcker sådana här paneler mycket frågor, det är viktigt att komma ihåg att det är en mycket homogen grupp som sitter i rummet, de flesta vita, de flesta övermedelklass och de flesta med någon form av konstreferens. Detta gör att det är svårt att hålla avstånd till vad som sägs och mycket tas som sanningar utan att på något sätt ifrågasättas. Dessutom är vi på en Art Fair, en plats där konst ska köpas och ha ett pengavärde, i en sådan kontext är det så klart svårt att sitta i en panel och prata om det negativa med denna struktur.

Så detta sades:
Frågan för panelen var; Is Art Really a Good Investment?
Först pratades det om hur konsten kan värderas då det inte har något faktiskt användningsområde mer än att vara en njutning, och när det kommer till värde så är det ju inte heller materiellt, det bygger på en känsla. Detta gör det hela mycket komplicerat då varje "konstexpert", har eget tycke och smak och kanske till och med en egen agenda.

Dessutom kan det komma andra frågor med detta, vilken konst är säljbar, på en sådan här mässa syns inga videoverk, inga performance och inga större in-situ verk, dessa är inte kommersiellt gångbara och representeras därför inte på denna plats. Vad ger det för bild av konsten och den verksamhet som bedrivs ute i det större perspektivet?

Marknaden är dessutom motsägelsefull då den tycker sig vilja skapa en anda där konsten är för alla, det är dock bara en liten skala människor som faktiskt kan köpa konst och en ännu mindre del som kan samla. Utöver det så bygger konsthandlare och konstköpare en prisnivå som gör det omöjligt för museum att köpa till sina samlingar. Detta gör att konsten kanske aldrig kommer till allmänheten överhuvud taget?

Det som sades i slutet var att konstmarknaden nu handlar mycket om smak och smaken är det som sätter priserna. Men vad bestämmer smak? Är det bara PR eller finns det någon kvalitémätning? Hur bestäms allt och vem bestämmer? En av panelmedlemmarna sa: "If everything is PR  and taste, then there is no good art, only good publishing!" En annan fortsatte: "Art is becoming more like fashion, speculations and seasons, gold has a real prize, art doesn't, the auction house is a shoppning window."

"What is a masterpiece, what will become history? Now a masterpiece is dependent on taste and hype, so maybe there will be no more masterpieces."

Jag gick därifrån, nerbruten och ledsen, jag längtar efter revoloutionen, tills dess ska jag bära svart!

Vad tycker ni?
FRIDENS LILJOR!

Ps. FREDAGSTIPS:
På Camden Arts Center ställer just nu Nina Canell ut, herregud vad bra hon är! Så drömskt, konceptuellt och underbart. Hennes tidiga verk handlar mycket mer om det organiska, där hon använder naturmaterial, nu har hon gått över till mer neon, ljus och elektricitet. Jag tyckte det var härligt! Dessutom är utställningsrummet underbart, ljust och perfekt för denna typ av konst! Är ni i krokarna, gå dit eller kolla upp henne på Camden Arts Centers sida!

Tack igen, idag spelade vi in en ny podd med gäst, bilder på det kommer i helgen!

Fredagstipset

Nu är det fredag, nu är det fest!

Igår var jag på vernissage, drack rött vin och idag ska jag på London Art Fair!
Jag är som vanligt väldigt anti-art fairs, det brukar vara ett spektakel utan dess like, där konsten aldrig få ta plats och där det alltid är för mycket människor i alldeles för små bås. När jag har varit där idag så tänker jag uppdatera här på bloggen och berätta vilka höjdpunkter jag hittade i detta virrvarr!

Men eftersom det är fredag tänker jag ge lite fredagstips: 
Dagens konstnär är för mig idag är Siobhan Davies, hon är koreograf men kommer från en konstnärlig bakgrund och har länge förflyttat dansen från de traditionella arenorna till mer konstnäriga rum. Just nu går det att se hennes performance på ICA i London och det var underbart. Hon bjuder in publiken in bland dansen och var 30onde minut samlas dansarna runt ett bord i rummets centrum och bestämmer vart de ska röra sig härnäst. Besökarna blir inbjudna att möta dansarna runt bordet och dela i performance verket! Det är levande, det är lärande och det är vackert.

Det bryter barriärer, varje rörelse sker här och nu, sedan finns det bara kvar i vårt minne och kan aldrig fångas! Kolla in henne!


Bild från: http://www.ica.org.uk/whats-on/siobhan-davies-dance-table-contents.

en påminnelse till alla er som påbörjat nya liv:

Här följer två, små berätteleser från mitt liv den senast veckan:

1. När jag kom tillbaka till min lägenhet (som jag delar med några andra studenter) märkte jag en smärre förändring i köket. För det första så stod det en mixer/blender/whatever-they-call-it-maskin på köksbänken samt fyra flaskor med still water, alltså helt vanligt vatten. No fizz. I kylskåpet finns ungefär fem påsar med olika sorters gröna blad och kale, citrusfrukter, granatäpple och frön och nötter och olika sorters malda nyttiga frön/skal/växter som säljs (dyrt!) i hälsokostaffären. Någon hade tydligen börjat ett nytt (syrafritt) liv under tiden som jag var borta. Och ja, jag välkomnar kale istället för kött i mitt kylskåp. Men jag blir en smula bekymrad, skeptisk och kanske rent av otrevlig när jag vet att en liten del av den här nya-livet-motivationen kommer från att please:a en hel rad av andra människor, såsom pappor, mammor och nya pojkvänner.

2. Jag har börjat ett ny kurs - Art and Photography since the 1960's! Äntligen har jag hamnat på rätt sida av modernismen och ganska nära feminismen (förra terminen handlade mest om äldre fotografihistora, manliga genier och uppfinningar och sådant).

Så när jag satt och läste lite artiklar den här veckan så nämndes Eleanor Antins verk Carving a traditional sculpture. Jag googlade och hittade detta:

Verket består av 148 fotografier som dokumenterar hur en Antin själv genomgår en 45* dagar lång späkning. Fotograferandet sker på samma sätt varje dag och kamerans hänsynslösa dokumenterande återger en manlig, objektifiernade bild av kvinnokroppen. Reducerandet ska påminna om processen för hur ”traditonella” statyrer karvas ut ur stenblock av (manliga) konstnärer. Ur kroppen karvar hon fram en smalare, mer idealiserad (kvinno)bild av sig själv.
Jag tror inte att jag behöver berätta mer. Det talar sitt tydliga språk, så att säga, och är något som alla borde tänka på såhär i späkningstider.

 * I boken stod det 35 men på internet står det ”over 37” och 45 dagar. Oavsett så är det alldeles för länge.

Avsnitt fem: Om Manifest

I det femte avsnittet av konstpodden pratar vi om manifest. Vi bjuder på några som vi tycker om, några som vi inte tycker om och så läser vi upp ett egetförfattat litet traktat.
Fridens liljor.

Referenser till avsnitt nummer fem: Om manifest

Länkar till manifest som vi pratar och tipsar om:

•  Den japanska konstgruppen Gutai som ni till exempel kan läsa lite om på wikipedia eller boken Gutai - decentering modernism.

•  Stuckism  och deras manifest Remodernism.

• Maintenance art-manifestet 

• Sedan nämner vi fluxusrörelsen  

•  Cyberfemism och deras Cyberfeminist Manifesto for the 21st century. 

•  Boken 100 Artists Manifestos.

ingen vill titta på dina fula fotografier.

Den här texten har jag burit runt på väldigt länge. Det är säkert i två, tre år som jag har tänkt att det här borde skrivas och det var i somras som det här gick från att vara en vanlig liten irritation till någonting större (och det behövdes ett jullov för att äntligen skriva ner det).

Jag jobbade på museum. Om dagarna var jag en blandning mellan käck tjej i kassan och museivärd som vaktar så att ingen rör verken, i mitt fall kläder av det lite mer spektakulära slaget. Några timmar varje dag stod jag i hörn, lutade mig mot väggen och kollade på folk. En eftermiddag precis i början av sommaren följde jag efter en man genom hela utställningen. Han hade en stor, riktigt ordentlig kamera med långt objektiv och väst. Han ställde sig framför ett verk, böjde sig framåt och läste lite på skylten, riktade kameran pressade ner avtryckaren. Klart. Gick vidare till nästa verk som fångade deras intresse. Riktade kameran, tryckte på knappen. Klart. Gick vidare till nästa. Han arbetade sig igenom hela utställningen lika metodiskt. Rum för rum gick han igenom, ett fotografi och sen var han on to the next one, on to the next one. Jag hade svårt att se meningen med det hela. Vad skulle han med alla bilderna till? Vem skulle han visa dem för? Vem ville se dem?

Och det är inte som om den här mannen var ensam i sitt slag. Mer eller mindre alla tog fram kameran när de kom in i det första utställningsrummet. Och då menar jag alla som i ättegamla tanter, mindre gamla tanter, pappor, mammor, skolbarn, vanliga barn, jättesmå barn och folket som är min egen ålder. Alla. Jag gör det också. Min telefon är fylld av bilder tagna med tanken på att ”det här kommer bli en bra instagram-bild” och på min dator finns det en hel mapp av bilder på mig själv när jag syns i spegelreflektionerna på några olika konstverk, jag har säkert använt dem som profilbilder på facebook bara för att någon ska få se att jag var där, att jag såg det. Att jag till och med såg mig själv i det. Men förutom det, vad ska jag med dem till? De finns bara där på minneskortet och jag tittar ärligt talat ganska sällan på dem. När jag väl gör det så irriterar de mig en smula, för det blänker i glaset, hela fotografiet är gulaktigt av innomhusbelysningen och kvaliteten lämnar övrigt att önska. I vissa avseenden kan det ju fotografi fungera som en synliggörare för det som är osynligt för ögat. Det brukar stämma in på saker som till exempel rör sig väldigt snabbt (som hästar i galopp) eller saker som är väldigt långt bort (som planeter eller undervattensdjur). Jag skulle nog våga påstå att konst på museum i de allra flesta fall inte tillhör de sakerna som blir mer synliggjorda av en kamera. Inte heller blir den bättre av att ses som ett fotografi på en liten skärm. Tiden att titta är kanske det enda som skulle kunna vara till fotografiets fördel i det här fallet. Att en kan ta hem en bild av verket, sitta i sin soffa och begrunda det. Då kanske det blir synligare. Men, om en redan har tagit sig tiden att gå till ett museum - varför hinns det inte med att stanna några minuter framför verket då? 

 En annan dag i somras satt jag i kassan, sålde biljetter och läste DN. Fredrik Strage skrev en krönika om artister som har tröttnat på att se, och ses, av mobilkameror under konserter. Här antar jag att jag och min klagan intar samma roll som artisterna. Lite tjurigt klagande och frågande varför förevigar folk någonting som de ändå inte riktigt såg eller upplevde i verkligheten när de hade chansen? Men det handlar tydligen inte om dokumenterandet. Nej, det handlar om att kunna förhålla sig till upplevelsen utan att gå sönder. Strage avslutar med att berätta att ”fans som betraktar sina idoler genom en skärm påminner om tillbedjare som inte anser sig värdiga att rikta blicken direkt mot Gud. De får popstjärnorna att lysa ännu starkare” och jag tror att det kanske kan ligga någonting i det. Kanske inte att rikta blicken mot Gud, men att vara så obekväm med att vara en nu-måste-jag-uppleva-det-här-situationen att vi inte vet hur en ska hantera det. Hur upplever en någonting så djupt och innerligt som möjligt när en samtidigt känner sig lite bortkommen? En sätter upp en liten distans mellan sig och det fina och värdefulla. En liten kamera. Och då blir upplevelsen inte bara en stund att vara i, den får lite tydligare mål och mening också. Susan Sontag vidrör också i ämnet essän ”Plato's Cave” (första essän i On Photography) där hon gör det här fantastiska statement:et

Recently, photography has become almost as widely practised an amusement as sex and dancing - which means that, like every mass art form, photography is not practised by most people as an art. It is mainly an social rite, a defence against anxiety, and a tool of power. 

Och hon fortsätter essän med att skriva om turistfotografi och hur fotograferande kan göra det lättare att möta någonting som är okänt och lite läskigt. Det blir en distans, och det gör upplevelsen och varandet till ett uppdrag där någonting kan bli åstadkommet, vilket tydligen kan vara skönt för folk med hög och hetsig arbetsmoral. Kanske gäller samma sak på musem. Det är svårt att bara se på saker utan att veta vad en ska ha det till. Socker för själen i all sin storslagenhet, men sen då? Då kanske det är lättare att låtsas att det finns ett uppdrag bakom det. Och sen så kan det ju alltid passa bra in i den livshistoria som vi försöker berätta om oss själva på internet. 

 Det kan hända att det är så det ligger till, tänkte jag när jag stod i ett mörkt hörn. Egentligen ville jag skrika: MEN DU SER JU INTE! DU TITTAR JU INTE! OCH DU KOMMER INTE ATT SE NÅGONTING NÄR DU SITTER HEMMA FRAMFÖR DIN SKÄRM HELLER! Men det gjorde jag såklart inte. Så jag skriver det här istället. Tack för utrymmet och uppmärksamheten.

Kspecial

Ikväll kollade jag äntligen på dokumentären om Hans Gedda som visades på Kspecial för ett tag sedan. Min relation, eller bild, av Hans Gedda är midsommarkransbilderna på Tove Jansson. Och sen den på Nelson Mandela, förstås, men sen tar det slut. Att han var från Flen och geniförklarad hade jag ingen aning om. Men så var det tydligen för nu har femtiosex minuter klippts ihop till en liten film där män kan berömma en geniförklarad man som vi andra kan beundra.
Tack? Det var precis ett sådant personporträtt som behövdes. Eller?

Det handlar inte speciellt mycket om Flen eller hur han blev fotograf. Eller den berättelsen är väldigt komprimerad: Föddes i Flen, fick en kamera som barn, vann en fototävling och fick en bättre kamera. Klart.
Dokumentären handlar lite mer om familjerelationer. Men det är lite märkligt hur han först berättar om att det är passande att han inte har någon familj eftersom att han nog hade varit dålig på att leva ett hämta-lämna-liv med allt var det innebär. I nästa scen öppnar hans dotter upp sin lägenhetsdörr och berättar om hur han var som pappa. Eller kanske snarare hur han inte var en pappa. När han kommenterar det så låter det som om han har darr och gråt på rösten, men vi får inte se hans ansikte och sedan klipps det vidare.
Dottern leker med tanken om vad hon skulle göra om hon fick ett barn. Skulle hon då kunna lämna det för att fortsätta utveckla sitt eget konstnärsskap? Då börjar hon skratta. Den tanken är för konstig, för det skulle hon ju inte göra. Sen klipps det.
Mest av allt verkar den här filmen handla, och bestå, av manliga genier. Det är män som berättar anekdoter och kommenterar bilder, berömmer, berömmer och målar med smicker. Någonstans halvvägs in i filmen blir jag så less. Inte på fotografierna i sig, men på berättelsen om honom.

 Här kan ni kolla. Det verkar finnas på svtplay i ytterligare några veckor. Kan rekomendera att ni i alla fall spolar fram till Tove Jansson-fotografierna i alla fall.

Avsnitt fyra: Vad är kitsch?

Vi bestämde oss för att för att ägna ett avsnitt åt konsthistoriens fula lilla bihang - kitschen. Vad är det och hur vet en om det är kitsch eller inte?

Förra årets favoriter

Hej!

Hoppas ni hört senaste avsnittet om Kitsch, vi ber om ursäkt för att ni behövde vänta så himla länge!
Jag tänkte dock föra en liten lista över de bästa verken jag sett under året.

Ninar Esber under Göteborgs Konstbiennal med verket Triangle (Video, 2012)

Amalia Pica på Museum of Contemporary Art i Chicago, juni 2013, med verket If these walls could talk (Installation 2011)

Mine Kavanco på Glasgow School of Art utställning i Camden, London, Oktober 2013, verket Admitted/Denied (Perfromace, 2013)

Ayse Erkmen på Barbican, hela utställningen Intervals var helt fantastiskt hängd

Carl Michael von Hausswolff på Lunds Konsthall, september 2013, verket Obscured by Clouds (Spain 1936-39) 

Jaume Plensa i skulpturparken på Frieze Art Fair, oktober 2013, verket Chloe (Skulptur 2013)

Fridens Liljor och hörs snart!

utställningar i januari.

Hej,

Jullovet kom och vi lämnade det här lite på viloläge ett tag. Typiskt nog hade vi ju förberett en podcast som vi skulle ladda upp lite efter jul, men internet lurade oss så den blev kvar på en dator i London. Det får helt enkelt komma ett något försenat kitsch-avsnitt någon gång nästa vecka när vi är tillbaka i London.

Nästa vecka börjar terminen igen och för att vara helt ärlig så skulle jag nog gärna vilja ligga kvar i det här soffhörnet i minst en vecka till. Att börja med research project känns inte jättelockande idag. Hur som helst så har jag högtidigt lovat mig själv att jag måste, måste gå mer utställningar den här våren. Inte bara springa in på smågallerier som jag råkar gå förbi utan ta lite mer tid till att kolla på konst och inte bara läsa och skriva om den. Lyckligtvis så börjar de några utställningar i januari och februari som jag har längtat efter:

- David Lynch-fotografier på the photographers' gallery nära Oxford Street. En gång råkade jag hamna på en David Lynch-utställning i Köpenhamn. Det var jättekonstigt på det där perfekta sättet, med tung twin peaks-musik i bakgrunden och jättestora målningar. Nu är det fotografi, och mest troligt är han väldigt bra på det också.

- Baily's stardust-utställningen på National Portrait Gallery. Nog för att det känns lite perverst över att vara exhalterad över att få gå och se fotografier på kändisar, men jag brukar tycka om NPG. När jag tänker efter så är förresten lite perverst över att ha ett museum som bara visar upp porträtt. Hur som helst så ska det bli kul att få se bilderna på museum och inte på en datorskärm eller i en liten, liten bok.

- Det här är nog den största peppen: i mitten på januari börjar en utställning med Hanna Höch på Whitechapel Gallery. Det är tysk dada och jag kan promenera dit. Success!

Har jag missat något?