Kspecial

Ikväll kollade jag äntligen på dokumentären om Hans Gedda som visades på Kspecial för ett tag sedan. Min relation, eller bild, av Hans Gedda är midsommarkransbilderna på Tove Jansson. Och sen den på Nelson Mandela, förstås, men sen tar det slut. Att han var från Flen och geniförklarad hade jag ingen aning om. Men så var det tydligen för nu har femtiosex minuter klippts ihop till en liten film där män kan berömma en geniförklarad man som vi andra kan beundra.
Tack? Det var precis ett sådant personporträtt som behövdes. Eller?

Det handlar inte speciellt mycket om Flen eller hur han blev fotograf. Eller den berättelsen är väldigt komprimerad: Föddes i Flen, fick en kamera som barn, vann en fototävling och fick en bättre kamera. Klart.
Dokumentären handlar lite mer om familjerelationer. Men det är lite märkligt hur han först berättar om att det är passande att han inte har någon familj eftersom att han nog hade varit dålig på att leva ett hämta-lämna-liv med allt var det innebär. I nästa scen öppnar hans dotter upp sin lägenhetsdörr och berättar om hur han var som pappa. Eller kanske snarare hur han inte var en pappa. När han kommenterar det så låter det som om han har darr och gråt på rösten, men vi får inte se hans ansikte och sedan klipps det vidare.
Dottern leker med tanken om vad hon skulle göra om hon fick ett barn. Skulle hon då kunna lämna det för att fortsätta utveckla sitt eget konstnärsskap? Då börjar hon skratta. Den tanken är för konstig, för det skulle hon ju inte göra. Sen klipps det.
Mest av allt verkar den här filmen handla, och bestå, av manliga genier. Det är män som berättar anekdoter och kommenterar bilder, berömmer, berömmer och målar med smicker. Någonstans halvvägs in i filmen blir jag så less. Inte på fotografierna i sig, men på berättelsen om honom.

 Här kan ni kolla. Det verkar finnas på svtplay i ytterligare några veckor. Kan rekomendera att ni i alla fall spolar fram till Tove Jansson-fotografierna i alla fall.